Jag trodde på allvar att jag skulle slippa det här.
Aldrig mer, sa jag till mig själv efter den där hösten.
Det gjorde för ont för att jag ska göra samma sak en gång till. Trodde jag.
Jag frös så att jag skakade. Och skyllde på att jag inte visste.

Men som Jocke Berg en gång sa;
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö.



(Och du, som trots allt alltid har brytt dig, hur jag än behandlat dig - ring upp mig när du ser det här.)