Klart de bryr sig, jag ser ju deras medlidande blickar.
De visste inte att gårkvällen var en av de värsta i mitt liv, och att en klapp på axeln inte skulle fungera den här gången.
De kunde ha försökt. Försökt lyssna och försökt vara där för mig.
Men det här är inte deras fel, för de vet inte vad jag vet.
Tur att bilderna blev bra i alla fall, tänkte jag när de lämnade mig i mörkret.

Jag behövde någon. En axel, en omfamning.
Var det dem som fanns där, när jag mer än någonsin behövde det?
Nej, det var killen i orange t-shirt.
Det var hans axel som blev blöt av mina tårar. Hans händer som strök mig över håret.
Och trots smärtan i benen hade jag kunnat stå kvar där, i hans famn, hur länge som helst.
För han lindrade den andra smärtan. Han raderade tanken jag tänker varenda dag.
Jag visste inte hur jag skulle visa mina tacksamhet. Hade ingen aning.
Men jag tror att han förstod. Jag tror han såg det i mina ögon.
När jag cyklade hem var det morgon. Ett plötsligt sug efter tomatketchup och jag log från öra till öra.
Något jag inte hade gjort på ett tag.

Jag visste att du skulle krossa mitt hjärta, men jag trodde inte att du skulle sparka in min bröstkorg.
Som sagt, tur att bilderna blev bra i alla fall.