Jag är en av alla människor i vårt land

Jag har skrivit.
Skrivit ner, precis hur jag känner och tänker för tillfället.
Jag tänker hämta en tändsticka. Och elda upp det.
Hoppas att tankarna och känslorna försvinner med röken.
Brinner upp.
Är borta för alltid.
Men jag vet att det inte kommer att fungera.
Jag lovade mig själv.
Det skulle inte hända.
Aldrig.
Jag borde inte lita på mig själv.
För nu är det precis så.
Precis som det inte skulle bli.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0