Jag stryker mina fingrar längs din ryggrad. Jag gör det försiktigt.
Tystnaden gör mig galen men ändå säger jag ingenting för att få dig att förstå.
Att du, vars hud luktar likadant som sommarvindarna när dem blåser som hårdast över ängarna.
Att du är det närmsta magi jag lär komma.

Jag vill springa rakt in i dina andetag så att jag känner jorden och himlen i mina lungor och i mina händer.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.
Du läser mig som en öppen bok.
Men ju mer du läser desto mindre vill du veta.