Ibland är livet underligt. Verkligen underligt.
Jag satt bredvid en av de människor jag aldrig mer ville prata med.
Som fick mig att må så sjukt dåligt, så länge.
På min andra sida, satt den människa som räddade mig.
Som fick mig att inse att livet var värt att göra något av, att jag faktiskt kunde vara omtyckt.
Hon jag har en enorm respekt för, och ser upp till trots att hon är yngre.
Att sitta mellan dessa två människor, som båda två gjort stora saker i mitt liv, var lite läskigt.
Men på samma gång lugnande, skönt.
Och ja, jag sa saker där. Och skönt.
Hittade inga bättre ord.